Burkini åt männen!

För några veckor sedan var jag och simmade tillsammans med en vän. Denna vän är vanligtvis väldigt förnuftig och för fram rationella argument vid diskussioner. Tyvärr inte så vid detta tillfälle.

Som ni kanske gissat var det Bara Bröst vi pratade om. Hon tyckte det var löjligt och kunde inte förstå varför man vill driva en sådan fråga. Dessutom använde hon väldigt märkliga grunder till sina åsikter.

"Men majoriteten tycker ju faktiskt att det är stötande."

"Bröst är ju sexuella."

Jag som flata har aldrig varit med om någon ofrivillig kåtattack i skolduschen. Jag har däremot varit med om tjejer som har fått för sig att man kan sätta likhetstecken mellan "jag är flata" och "jag tycker du är het". Detta förstår ju varenda människa att det är helt befängt. Alla heterosexuella män tänder väl inte på alla kvinnor? Eller tvärtom. Sanningen är ju snarare att bröst är sexuella i vissa situationer på människor som man är attraherad av.
Och att majoriteten tycker något, är det någonsin ett argument förutom i folkomröstningar? Jag är inte ens säker på att det är sant.

En gång besökte jag Aq-va-kul, när det fortfarande var helt, tillsammans med en kompis. Vi var kanske 10-11 år och vi hade råkat planera in vårt besök samtidigt som en simtävling för människor med handikapp ägde rum. Vi såg en man med en arm och en kvinna i duschen hade inga ben nedanför knäna och var alltså kortare än oss utan sina proteser. Vi blev lite skrämda men mest fascinerade.

Att avvisa människor med handikapp från badhuset är ett solklart fall av diskriminering. Ändå är det helt okej att klanka ner på kvinnor som badar för att de har bröst. De har bröst. Men gud vad revolutionerande då. Vi kanske ska förbjuda kvinnor att amma på stan nu också?

"Ni är bara avundsjuka"

Okej, jag erkänner. Jag brukade läsa Blondinbellas blogg. Ibland har jag, och inte bara jag, har ett sadistiskt behov av att bli irriterad. Det var det behovet som drev mig. Delvis var det också min psykoanalytiska ådra som går igång på att försöka förstå människor som är så långt ifrån mig själv man kan komma.

Sen bestämde jag mig för att inte längre ägna mig åt att försörja hennes latte-drickande och slutade läsa. Det är också därför jag inte länkar, såklart.
Sen helt plötsligt hände något. Jag slog på tv:n, och där satt hon på debatt och försökte försvara unga tjejers rätt till att starta företag. Kritik och försvar haglade i kvällspressen och nu senast var det Liza Marklund som med sin dotter som alibi menade att kritiken enbart grundar sig i en rädsla över att unga tjejer helt plötsligt har blivit makthavare.

Kära Liza,
jag tror att du har missförstått en del. Jag som ung tjej har inget problem med att unga tjejer får mer makt. Jag har däremot problem med unga tjejer som bortser från relevant kritik med motiveringen "Ni är bara avundsjuka" (något som egentligen vuxna bara säger till barn för att de inte ska bli ledsna), unga tjejer som anser att det är äckligt med hår på benen och som säger sig aldrig ha använt ett par strumpbyxor fler än en gång.

Jag har helt enkelt svårt för tjejer som befäster patriarkala strukturerna utan att ens reflektera över det. Jag har svårt för tjejer som medverkar till en skev syn på kvinnlighet, manlighet, kroppar och relationer. Jag har också svårt för tjejer och killar som lever ett dekadent liv utan att förstå att alla människor inte har samma förutsättningar att få det de har.

Som om det inte var nog satt Fredrick Federley i debattpanelen och påstod att Blondinbella genom att leva det livet hon lever bekämpar fattigdom. Jag vet att herr Federley går igång på att provocera men det där var rent och slätt ett stort hån mot alla de som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Ibland blir jag allt bra arg.

Är jag normal?

Idag när jag var i skolan knyckte jag med mig Studentmagasinet som jag läste på bussen på väg hem. Förutom att de skulle behöva skaffa sig en ny korrekturläsare, irriterade jag mig en del på "kärlek och sex"-sidorna. Suzanne Lindström, "sexinspektören" från TV4, fick besvara några frågor.

Fråga: Om man redan har hunnit ha 100 sexpartner när man tar studenten, bör man då söka hjälp för sexmissbruk eller är det normalt?

Svar: Det låter ju i mesta laget, särskilt om det är en tjej. Men det går inte att dra någon slutsats angående sexmissbruk enbart från antalet sexpartners. Det kan bottna i andra saker, exempelvis bekräftelsebehov.

Tack så mycket Suzanne, för att du bidrar till att befästa gamla fördomar kring tjejers sexualitet. Jag trodde verkligen att vi hade kommit längre i utvecklingen än såhär och särskilt att attityderna bland sexologer inte var såhär fyrkantig och fördömande.

Fråga: Finns det någon typ av sex du inte rekommenderar?

Svar: Alla sexlekar med dominanstema är vanskligt, som strypning och sådant, det kan gå riktigt snett. Sen tycker jag att man ska vara försiktig med att dra in en tredje partner om man är i ett förhållande. Om en av parterna blir mer förtjust i det än den andra så blir det problem.

Eeh, va!? Alla lekar med dominanstema? Jag är helt med på att Suzannes 60 poäng i klinisk sexologi väger mer i den offentliga debatten än mina 30 poäng i helt ovidkommande ämnen, men det är väl ingen som behöver högskolepoäng för att förstå vad ordet dominans betyder. Det är möjligt att kursen "sexualitet i praktiken" inte existerar, men det är ju faktiskt tragiskt att någon som är utbildad inom sexologi verkar uppvisa liknande kunskaper i ämnet som en 15-åring.

Nej gud, tacka vet jag Sexfakta!

Om någon blev nyfiken på att kolla in Suzanne, hittar du hennes hemsida här.
Passa dig bara för att ringa upp henne för rådgivning, det kostar nämligen 20kr i minuten.

Ronjas pappa är klart rubbad

Idag när jag slog upp tidningen innehöll den en lång artikel om Pär Ström. Ja, ni vet han där som tycker att "jag och många andra vita medelklassmän är förtryckta" och "de där feministerna hatar män" och "farbror Melker är patetisk".
Ja, detta är ju då inte autentiska citat som ni förstår, men nästan.

Det roligaste är det här;

Hur gjorde ni i din familj? Var du hemma något med barnen?
- Jag tycker vi har löst det på ett bra sätt.
Lång paus.
-Egentligen skulle jag önska att vi inte kom in på det. Det blir så...privat.

Eftersom du tar upp sådana här saker i din bok, så är det ofrånkomligt att undra över hur du har gjort själv. Jag vet att du har tre barn.
-Om man säger såhär då: min fru tog ut det mesta av föräldraledigheten på grund av att jag var företagare och...det här är det inte alla som förstår, men de som är företagare förstår att släpper man kunderna i ett halvår så finns de inte kvar sedan. Så är den bistra verkligheten. Det är ett pris som manligheten betalar för de här större framgångarna i karriär och yrkesliv.

Jaså du Pär, så nu ska jag tycka synd om dig för att du är företagare också? Och om mannen betalar ett stort pris utifrån bristande kontakt med sina barn, vad är kvinnans nedsatta inkomst och förslorade pensionsspararår för något?

Du Pär, vad säger du, ska du inte komma ner till Malmö en sväng och göra ett studiebesök i mitt liv? Vi skulle kunna ta en öl på Möllan och prata lite om den här "manligheten" som du tydligen inkluderar dig själv i. Jag skulle kunna bjuda med lite "sådana där feminister", för någon sådan har du väl aldrig träffat. I verkligheten, menar jag. "Men då blir jag ju ensam man i sällskapet" tänker du kanske, "rödstrumporna kommer äta mig levande". Men nej Pär lilla. De där feministerna jag talade om, de är män. Precis som du.


Pärs lilla bok "Mansförtryck och kvinnovälde" hittar du här.
Och Sydsvenskans artikel finner du här.

Att bli hatad för den man är

På Regeringskansliets hemsida citeras Beatrice Ask såhär;

"Sverige ska vara ett tryggt land att leva i för alla, oavsett vem man är eller var man bor. Brottsbekämpningen ska ske ur ett brett och nära medborgarperspektiv. Civilrätten ska vara enkel, tydlig och förutsebar. Människor ska känna att rättsväsendet finns nära dem och finns till för dem, att lagar och regler är rimliga och relevanta och att rättsväsendet fungerar effektivt och rättssäkert."

Och visst låter det fint? Nästan lite för fint, tänker jag, när fördomarna om moderater kickar in. Men det är också samma fördomar som gör att jag inte blir särskilt förvånad när jag hör att regeringen lagt fram förslag på att slopa prioriteringen för hatbrott. Tyvärr. Jag blir däremot förvånad när jag hör att Beatrice Ask valt att inte kommentera.

Under Regnbågsfestivalen var jag på Anneli Svenssons föredrag om hatbrott. Ett väldigt bra föredrag faktiskt där vi som lyssnade tilläts vara med och diskutera. Hon ingår i hatbrottsjouren i Stockholm och är väldigt kunnig inom detta område. Efter föredraget var jag inte bara äcklad över de historier jag hade fått höra, utan även rädd. Det var första gången jag faktiskt insåg att sådant här händer i verkligheten, och dessutom kan hända mig.

Skulle någon kunna försklara för mig varför regeringen nu vill ta bort prioriteringen av något så viktigt, och vem det är som driver den här frågan? Jag förstår ingenting.

När jag surfade runt efter en förklaring hittade jag det här, och blev lite mörkrädd och helt övertygad om att prioriteringen måste förbli. Jag vågar inte ens tänka på hur brottsligheten kommer att förändras annars.

Shamepoint, en aktion mot Aimpont

I torsdags stod vi utanför Aimpoint i Malmö och visade vårt missnöje. Nu kan man på sporthoj.com , av alla sidor, läsa massa fint om oss.

Det roligaste var det här;

"Dom är inte så klipska heller, De kontaktade media,
varpå en journalist kontaktade vår VD som hyrde in fler vakter idag

och varslade polisen som är mycket nöjda kunder hos oss"

Inte nog med att stackaren inte kan se skillnad på subjekt och objekt, men tror han dessutom att vi inte visste att polisen skulle vara där? Dialogpoliserna är för övrigt jättetrevliga, vi skulle tagit med kaffe till dem. (Just det, dem!)

Skulle någon hjälpt mig om det var jag?

I helgen stod jag efter en fest på Gustav Adolfs torg och väntade på bussen hem.
Efter ett tag kom en man och en kvinna, kanske 25-30 år, gåendes längs torget. De diskuterade livligt. Han var arg och hon ledsen och vädjande. Han var inte våldsam men fick skjuta bort henne upprepade gånger när hon kom för nära.

Hade detta varit mitt på dagen inbillar jag mig att de hade ansträngt sig för att vara mer lågmälda och alla bussväntande människor hade ansträngt sig för att fästa blicken på någonting annat. Men nu var det natt och dessutom helg.

På andra sidan gatan stog tre killar i tjugoårsåldern. De iaktog paret och knep ihop ögonen precis som jag kände att jag själv gjorde. Och här någonstans infann nåt slags lugn hos mig. Jag är fortfarande helt övertygad om att de hade ingripit om han hade slagit henne. Deras bekyddarinstinkt hade kickat in, och det kändes bra. Inte för att jag är säker på att han skulle slå henne, men stämningen var hotfull och man kan aldrig veta.
Men nu är jag i alla fall lite lugn med vetskapen att människor åtminstonde reagerar.