Att bli hatad för den man är

På Regeringskansliets hemsida citeras Beatrice Ask såhär;

"Sverige ska vara ett tryggt land att leva i för alla, oavsett vem man är eller var man bor. Brottsbekämpningen ska ske ur ett brett och nära medborgarperspektiv. Civilrätten ska vara enkel, tydlig och förutsebar. Människor ska känna att rättsväsendet finns nära dem och finns till för dem, att lagar och regler är rimliga och relevanta och att rättsväsendet fungerar effektivt och rättssäkert."

Och visst låter det fint? Nästan lite för fint, tänker jag, när fördomarna om moderater kickar in. Men det är också samma fördomar som gör att jag inte blir särskilt förvånad när jag hör att regeringen lagt fram förslag på att slopa prioriteringen för hatbrott. Tyvärr. Jag blir däremot förvånad när jag hör att Beatrice Ask valt att inte kommentera.

Under Regnbågsfestivalen var jag på Anneli Svenssons föredrag om hatbrott. Ett väldigt bra föredrag faktiskt där vi som lyssnade tilläts vara med och diskutera. Hon ingår i hatbrottsjouren i Stockholm och är väldigt kunnig inom detta område. Efter föredraget var jag inte bara äcklad över de historier jag hade fått höra, utan även rädd. Det var första gången jag faktiskt insåg att sådant här händer i verkligheten, och dessutom kan hända mig.

Skulle någon kunna försklara för mig varför regeringen nu vill ta bort prioriteringen av något så viktigt, och vem det är som driver den här frågan? Jag förstår ingenting.

När jag surfade runt efter en förklaring hittade jag det här, och blev lite mörkrädd och helt övertygad om att prioriteringen måste förbli. Jag vågar inte ens tänka på hur brottsligheten kommer att förändras annars.